Finsk offentlighet med Helsingin Sanomat i spetsen har länge, länge sett det som en viktig samhällelig uppgift att granska, utpeka och förlöjliga tonårsflickan i en typisk hora-madonnakonstellation. Madonnaflickan är en så kallad ”kympin tyttö”, alltså en i grunden överduktig manipulatör av ”systemet”. För flickans del betyder det skolan, där hon hävdar sig på pojkarnas bekostnad. Den andra sorten är ”pissis”-flickan, alltså en slampigt klädd gaphals. Pissis-ordet hänvisar till seden att tömma blåsan offentligt, efter att ha druckit för många pås-cider i parken.

Det finns alltså en hel del åsikter om tonårstjejer, och det här har den svenska författarduon Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg tagit fasta på när de skriver sin Engelsforstrilogi . Hittills har två böcker kommit ut, och i Cirkeln och Eld heter den duktiga plugghästen Minoo och push-upflickan Vanessa. Dessutom finns det tre huvudpersoner till; mobboffret Anna-Karin, mobbaren Ida och den alternativa, svartklädda Linnéa. Författarna jobbar medvetet med stereotyper som de leker med, vrider och vänder på för att maximera utfallet.

Engelsfors är en fiktiv avfolkningsort i Sverige med hög arbetslöshet. ”En stad utan hopp, där rädsla och trångsynthet frodades”. Och bör tilläggas – med extra mycket magisk energi. Skolan är, såklart, en ondskans plats och demonerna vill ta över och göra Pleasantville av alltsammans. (I mitt huvud ser demonerna ut som ett gäng tillrättalagda slipsnissar, kanske från någon statsunderstödd tankesmedja, som vill utplåna hela världen och mänskligheten för att vi inte lyckas vara tillräckligt propra i deras ögon).

Det är alltså upp till fem tonårsflickor, samhällets fiender nummer ett, att ta tag i saken och försöka rädda världen. Till all lycka är de Utvalda Häxor med magiska krafter. Dessvärre hatar eller misstror de varandra och har svårt för att samarbeta och bilda den häxcirkel som behövs för att krafterna ska komma till sin rätt.

Kan flickor alls samarbeta? Kan flickor tänka på något annat än sig själva och sina spegelbilder, alternativt skolbetyg? Kan flickor vara modiga, starka, solidariska, växa som människor? Svaret ges i romanerna Cirkeln och Eld och i mitt K3-program om häxor och tonårsflickor i Radio

Charlotte Sundström

Vega på söndag klockan 9.03, i repris på onsdag klockan 11.03.

Tre år och 3400 sidor senare är den norska författaren Karl-Ove Knausgårds kamp över

Skriva eller leva? är frågan Karl-Ove Knausgård (f. 1968) brottats med i romansviten Min kamp. Huvudperson är en ensam, socialt hämmad människa med sina stormiga känslor av kärlek och hat, mindervärdeskomplex, hämndbegär och en obändig vilja att lyckas som författare.

Som 19-åring antas han till en prestigefylld författarutbildning i Bergen, men han är omogen och misslyckas. Så följer en tio år lång sisofysvandring. Litteraturstudierna avbryts och det är kort mellan fyllorna. Karl-Ove älskar att dricka, han släpper alla sina hämningar – och de är inte få. Jag minns till exempel den tragikomiska natten i Reykjavik, Knausgård har intervjuat en av medlemmarna i Sugarcubes och efter spelningen följer han med bandet och deras vänner på efterfest till bandets sångare, Björk. Vad gör han? Spyr på hennes toalett, såklart. Inte sällan blir konsekvenserna värre, som de gånger han skär sönder sitt ansikte med rakkniv, eller när han med full kraft slungar iväg ett glas som nästan träffar brodern Yngves öga.

Men så sker en islossning. Karl-Ove gifter sig med Tonje och börjar studera konstvetenskap, på allvar. De teorier som för några år sedan tedde sig snåriga och obegripliga är nu glasklara. En roman blir till, den får lysande kritik. Men är en författare född? Nej, nu följer åter en mångårig kamp innan uppföljaren ser dagens ljus. Äktenskapet är över, ödelagt av otrohet och skrivarvånda. Karl-Ove flyttar till Stockholm, förälskar sig handlöst i Linda och skaffar tre barn på raken med henne. Landar han äntligen i livet, i det lilla? Nej, fortfarande är det författare han vill vara, skriva han vill göra. Barnkalas, blöjbyten, semesterresor, parkliv – allt detta är en tvångströja för denne man som vill skriva, skriva nytt, skriva stort. Ännu en fem år lång kamp, tills idén föds: Han ska skriva om sig själv, hela sitt liv, i detalj, från födelse till nu. Alla andra personer i romanen ska finnas där i egenskap av sig själva, fullt igenkännliga, med eget namn.

Varför Min kamp?

Den självklara frågan alla ställt Knausgård är: Varför heter boken detsamma som Adolf Hitlers ökända verk från 1924? Innan del sex kom ut sade han att den avslutande delen ska svara på den frågan genom att införliva en essä om Hitler och nazismen. Den drygt 400 sidor långa essän ”Navnet och tallet” sprängs in i den 1100 sidor långa avslutande boken. Essän kommer inte med några radikalt nya slutsatser men är svindlande och underbar i sin tankeskärpa och stilistiska klarhet. Den inleds med en läsning av den efterkrigstida Paul Celan-dikten Trångföring , en analys som utmynnar i judeförintelsen. Efter det handlar det om den unge Hitlers kamp, som efter tre misslyckade försök att komma in på konstakademin i Wien, blir uteliggare. Fem år bor han på härbärgen och säljer egna små målningar för att klara livhanken. Räddningen för Adolf Hitler blir första världskriget. Komprimerat och övertygande går Knausgård igenom de sociopsykologiska mekanismer som ledde till Hitlers och nazismens uppgång och till vad som möjliggjorde judeutrotningarna. Individer försvann in i ett kollektivt vi (nazisterna), alternativt ett namnlöst det (judarna), men tappade bort duet, alltså medmänniskan.

Så vad har detta med Knausgårds liv eller, rättar sagt, med romanen om hans liv att göra? Jag läser inte essän om namnet och talet som en jämförande analys av exempelvis högerextrema hotbilder i samtiden, utan som en fantastisk omväg för att förstå och namnge fadern. Min kamp är kampen att skriva av sig fadern. Del ett handlar om faderns alkoholmissbruk, förfall och död. I fallet drar han med sig sin egen mor, Karl-Oves farmor. I del tre, barndomsskildringen, får vi veta varför han kastar en sådan lång skugga över Karl-Oves liv, otaliga är exemplen på psykisk misshandel. Karl-Ove gick i ständig, konkret rädsla för sin far ända upp till tolv års ålder.

Det intressanta är att den förlösning jag känner när faderns namn nämns för första gången i romansvitens sista del, är en litterär slump. Egentligen hade Knausgård tänkt nämna faderns namn redan i första boken, men tvingats ta bort det på grund av att farbrodern hotade med rättsliga påföljder. Denna tur-i-oturen-omständighet gör att fadern till slut, blir ett kraftfullt Du för Karl-Ove och för läsaren. Det är talande att fadern levde sina sista år tillsammans med sin mor, skriver Knausgård. Han förblir en son hela livet, aldrig en far, trots att han fick två barn. Knausgård inser att han, mer än något annat, vill bli en far för sina barn.

Får man göra så här?

Romansvitens allra sista del handlar om hustrun Lindas bipolära (manisk-depressiva) sjukdom och vistelse på mentalsjukhus. Innan de blir ett par har Linda tillbringat ett år på mentalsjukhus, men Knausgård har valt att ”glömma” det här. Är det mitt fel? undrar han så, när hon får ett återfall. Han känner stark skuld för att ha skärskådat hustruns verklighetsfrånvända och romantiserade bild av hur ett familjeliv ska levas i roman nummer två.

Sjätte delen blir romanen om att skriva autofiktiva romaner, om mediedrev och berömmelse, etiska och moraliska dilemman med att skriva närgånget om andra. Frågan jag formulerar vid läsningen av första och andra boken är: varför skriva om sitt liv, och sin familjs, sin fars, sin brors, sin hustrus och sina barns liv, och därtill kanske skada just dessa närmaste på vägen, när man i stället kunde bara leva detta liv tillsammans med dem? Min kamp del sex ger svaret. Sista meningen lyder: ”Så skal vi ta toget hit til Malmö, så skal vi sette oss i bilen og så skal vi kjöre hjem til huset vårt, og hele veien skal jeg nyte, virkelig nyte tanken på at jeg ikke lenger er forfatter”.

Kärleken i vardagen

Vad är nytt? En kille som trillar omkring med ölkassar och stirrar på flickbröst, vem bryr sig? undrade en vän. Själv sällar jag mig till Knausgård-klubben, med glädje, men tänker inte bedriva övertalningskampanjer. Man ser olika saker i litteratur och behöver olika saker. Jag behöver Knausgårds vardag. Jag behöver hans högt- och lågtflygande samtal med vännen Geir, på telefon eller över en tobak på balkongen. Jag behöver hans starka kärlek till sina barn. För när läste man senast om den konkreta faders- eller moderskärleken? Vi (som har barn) upplever den dagligen, i små lyckorusher, som en förbiilande insikt som träffar centret av vår existens. Men att skriva om den, läsa om den. Läsa om dagishämtning, badritualer (varje gång barnen ska bada tvättar Karl-Ove badkaret noga), parkbesök. Bilkörning (lite kusligt), städning. Inredningen av äldsta dotterns nya rum inför skolstarten. Det här är behållningen av Min kamp för mig. Att få läsa något stort om smått.

av Charlotte Sundström

Jag har ägnat veckoslutet åt att läsa mitt livs bästa barndomsskildring. En av dem i alla fall, just nu finns den här boken så starkt hos mig att jag inte kommer på någon bättre. Jag har alltså läst tredje delen i Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp som nyligen kom på svenska, i dagarna utkommer sjätte och sista delen på norska. Den börjar med en åtta månader gammal Karl Ove i vagnen och sträcker sig tills dess han som trettonåring slickar flickor på brösten under en prepubertal orgie. I fokus ligger ändå åldern sju till nio år.

Knausgård funderar i början på om spädbarnet faktiskt är densamme som fyrtioåringen, åldringen och den döda kroppen som en dag ska ligga utsträckt på en bänk i bårhuset

Fostret kunde heta Jens Ove, exempelvis, och spädbarnet Nils Ove, och pojken mellan fem och tio år Per Ove, mellan tio och tolv Geir Ove, tretton till sjutton Kurt Ove, sjutton till tjugotre John Ove, tjugotre till trettio Tor Ove, trettiotvå till fyrtiosex Karl Ove och så vidare?

Så här gör han. Han ritar ett panorama för att sedan fokusera totalt på detaljen. Det är förstås inte exakt så HÄR det gick till, exakt så här replikerna föll, men genom att gå in i barndomens rum återskapar Knausgård sin egen sanning om hur hans barndom gestaltade sig, helt och hållet ur hans eget perspektiv, och det är Knausgårds sanning om hurudan han var som liten pojke.

Det som naturligtvis slår en är hur vanligt och vardagligt allting är. Karl Ove leker, cyklar, spelar fotboll, går i skolan, hälsar på kompisar, gör små busstreck, läser böcker. Det är också något som Knausgård är ute efter – att totalt gå in i det lilla, det futtiga, och göra litteratur och stor berättelse av det.

Generationsberättelse

Det är också en generationsskildring. Knausgård är född 1968 och skildrar en sjuttiotalsbarndom i ett nordiskt välfärdssamhälle, där familjerna fortfarande fiskade, plockade bär, svamp och frukt för att få hushållskassan att gå ihop. Samtidigt beskrivs också den begynnande atomiseringen av familjerna; mycken tid spenderar var och en ensamma på sina rum i ett egnahemshus. Inga Tillsammans-kollektiv så långt ögat når.

Det enda som skiljer den lille Karl Ove från de andra barnen i grannskapet är att hans pappa är den strängaste. Det är fråga om en hustyrann som Karl Ove och hans fyra år äldre storebror är absolut livrädda för. Min kamp del ett var en uppväxtskildring, den berättar hur den unga Karl Ove blir vuxen när hans far dör. Där får man bara ta del av brottstycken, antydningar vad gäller fadern. Man förstår att han var fruktansvärd – i den här boken får man förklaringen så det bränner i hjärtat. Godtycket, den totala bristen på respekt … Ja, jag hatar honom emellanåt som jag aldrig hatat en annan litterär gestalt. Jag skulle inte beskriva honom som sadist, han njuter inte av att skada, han bara uppfostrar. Han tappar besinningen, men ändå är det helt passionslöst, kamrersaktigt. En scen som ger perspektiv på detta är när Karl Ove råkar hälla surnad mjölk på flingorna. Han vågar inte säga något till sin pappa, utan fortsätter äta. Pappan tar också en tallrik flingor och upptäcker förstås då att mjölken är sur.

Sedan tittade han på mig. Jag skulle komma ihåg den blicken han gav mig så länge jag levde. Ögonen var inte arga, som jag hade väntat mig, utan förvånade, som om han tittade på något han absolut inte kunde förstå. Ja, som om han såg mig för allra första gången.

Kanske går den här pojken inte under därför att det finns så många barn i grannskapet. Man lever ett liv hemma och ett annat, väsensskilt liv ute. Det finns nog en romantisk syn på barnet här. Knausgård skriver i del ett att han har sina idémässiga rötter i romantiken. Barndomen är det vilda, intuitiva, urkällan, ett omedelbart tillstånd och på många sätt den lyckligaste tiden i livet – åtminstone stundtals. Men det här är alltså inte en sentimental bok, inte heller någon eländesskildring. Det finns massor med humor, särskilt när det handlar om lille Karl Ove själv.

En mesig skvallerbytta

Han berättar till exempel om när han blir kristen och besluter sig för att vara GOD. Han tillrättavisar kamrater som svär, vägrar att palla äpplen, ber Gud förlåta pojkar som busat och så vidare. Han är alltså en riktigt jobbig person den här lille typen. Jag skrattar högt, samtidigt är det också en tung läsupplevelse, Knausgård skriver utan skam i kroppen, han väjer aldrig för det som bränner. Han är helt naken, helt öppen om sina tillkortakommanden, han skildrar så otroligt pinsamma situationer, sådana som vi andra försöker förpassa till minnets skräpkammare så fort som möjligt.

Knausgård skriver om en pojke som får allt svårare att komma överens med andra för att han är så socialt oföljsam. Han är en besserwisser, en skvallerbytta, en mes. I en nyckelscen (den här boken verkar uppbyggd av en idel ström av nyckelscener) skryter han om sina goda skolkunskaper för brorsans kompisar. Brodern ber honom hålla käft, men lille Karl Ove bara fortsätter och pekar ut en av pojkarna i gänget: DU kan ju inte läsa fastän du är fyra år äldre. Och din syster kan inte heller läsa. Så där håller han på tills pojken börjar gråta. Han lider av ett tvångsmässigt sanningssägarbehov. En annan gång berättar han i klassen om en grannfamilj där pappan har alkoholproblem. Karl Oves lärarinna ger honom en skarp tillrättavisning.

Jag tänker så här om lille Karl Ove och hans behov av att berätta sanningen och peka ut folk: Det är så här litteratur funkar – till synes gör Knausgård en karaktärsbeskrivning, och skriver enskilda scener, men i själva verket är det ju hela bokprojektet Min Kamp han härmed kommenterar. Den vuxne Karl Ove Knausgård lider av samma behov. Han vill säga sitt, ur sitt perspektiv. Och det är inte något som nödvändigtvis gör att man får så många moralpoäng. (Eller vänner). Men litterärt är det RÄTT och BRA, som den lille pojken Karl Ove själv skulle tänka.

Det privata är det mänskliga

När det gäller Knausgård och hans autofiktion frågar sig många om det här alls är litteratur, eller om det är något slag av utdraget bloggskrivande. Så vad är skillnaden mellan att blogga och skriva litteratur? Ja, exempelvis handlar Knausgårds projekt att skriva sitt liv inte om att putsa på fasaden. För att citera Vasa Littfests pressinfo: ”den konstnärliga gestaltningen bygger inte ’image’, men gräver djupt utan att väja för det svåra, driver till sin spets”. Bloggandet är alltid personligt, men aldrig privat. För mig betyder det att man aldrig någonsin gör något farligt i bloggen, något som på riktigt kan avslöja något om människans villkor och väsen. Bloggtexten särskiljer, litteraturen för samman. Karl Ove Knausgård har också själv sagt att han aldrig skriver personligt, alltid privat.

I denna sista del har Harry skippat trollkarlsskolan och satsar på att leta horrokruxer i stället. Ärkefienden Lord Voldemort har försökt göra sig odödlig genom att ha delat upp sin själ i sju delar, delar som han inympat i olika magiska föremål; en förtrollad dagbok, en ring och så vidare. Dessa letar Harry efter och förgör, en efter en. Alla horrokruxer måste vara förstörda innan Harry ger sig in i en slutstrid med Voldemort. Vägen leder naturligtvis till Hogwarts, trolldomsskolan som varit scenen för alla andra böcker och filmer och det enda riktiga hemmet för de båda föräldralösa pojkarna Harry och Voldemort. Slutstriden dem emellan är magnifik, den är underbar i boken, men ännu bättre på vita duken – både rappare berättad och klarare, utan att mista sin suspens.

Skådisarna har också kvicknat till. Daniel Radcliffs prestation är helt okej i denna actionspäckade tvåtimme. Radcliff var tyvärr ett misstag redan från början, jag hörde aldrig till dem som fann honom charmig ens som 11-åring, och under årens lopp har musklerna vuxit, men inte karisman. Men eftersom han inte behöver gestalta några inre plågor eller motsättningtar i den här filmen, klarar han sig med den äran. Ralph Fiennes överträffar sig själv som Lord Voldemort. Han är kusligt galen, nästan på gränsen till medvetet överspel, till det komiska. Sublimt!

Charlotte Sundström

Österbottning
Irriterande drag: Säger Kallio i stället för Berghäll.
Trevligt drag: Har ett berikat ordförråd, exempelvis fristsam.

”Jag är inte Österbotten. Österbotten är inte jag”, skriver Hannele Mikaela Taivassalo i antologin Extremt platt och otroligt nära. Texter om Österbotten. Jag förstår henne så väl. Själv gillar jag inte det svepande ”jaså, du är österbottning” och stör mig på när folk säger att de är ”hemma från Österbotten”. Som om man var ett landskap, landskapet utgjorde ens identitet. Eller, det som stör mig är att jag också förväntas dela denna identitetsupplevelse. Och det gör jag inte. Jag är hemma från en plats, den platsen heter Gröithamn och den är viktig för att jag har vuxit upp just precis där, för att min far har vuxit upp där, och för att mina föräldrar fortfarande bor där. Den råkar nu bara finnas i Österbotten, i Finland, Europa, Jorden, Vintergatan, Universum. Men visst är det intressant, det här med platsen, landskapet, jätteslätten som identitetsmarkör.

Nio texter, åtta essäer och ett reportage bildar en för antologisammanhang ovanligt sammanhängande, litterär och dramaturgiskt välkomponerad helhet. Boken är faktiskt gårrbra.

Lars Sund skriver om horisonten, den vidöppna slätten. ”Det är lätt att börja undra vad som ligger bortom horisonten” och motsägs av Marko Hautala, den enda finskspråkiga författaren här, som inte alls känner gränslös frihet då han betraktar det österbottniska landskapet.

”Snarare känner jag att allt redan är gjort. Skogarna är redan fällda, ljusets och mörkrets makter redan klassificerade. Hur snabbt du än springer når du aldrig horisonten”.

Nyanserna bibehålls med andra ord hela tiden, och ambivalensen. Man förlorar aldrig blicken på det självklara som formuleras i Ralf Andtbackas avslutande essä: ”För det finns faktiskt inget Österbotten” – samtidigt som man tillåter sig skildra sådant som faktiskt är, eller finns i, eller föreställs om Österbotten; om det så är dialekten, kortspelet pidro, horisonten, religiositeten, vad som helst. Men aldrig oproblematiskt, aldrig generaliserande, hela tiden känsligt, litterärt, personligt, ironiskt. Sålunda av-exotiserar man Österbotten. Åtminstone hoppas jag det.

Ja, jag hoppas att den här antologin kunde bidra till att ”Österbotten” som tankefigur så småningom försvinner – hela den här pampas-grejen är så pinsam, eftersom det enda som sker är att man sätter sig själv i relation till något annat, företrädesvis till föreställningen om Helsingfors. Det finns människor som bygger hela sin identitet på att de inte är ”herrarna i Helsingfors” och att alla ”helsingforsare”, inklusive ditflyttade österbottningar är fienden.

Pia Ingström skriver i Hbl den andra novemeber om en annan bok om Österbotten, nämligen Juha Ruusuvuoris Rantaruotsalaiset. ”Ruusuvuoris strategi är att måla upp en bild av de okända folkliga, acceptabla, sympatiska finlandssvenskarna, bosatta i Åbolands skärgård eller Österbotten – och då behövs naturligtvis en motbild, de där finlandssvenskarna som finnen känner och avskyr. Som alltså bor i Helsingforstrakten”, skriver Ingström.

Kaj Korkea-ahos text i Extremt platt och otroligt nära, ”Kurts lag och den svårfångade österbottniska manligheten”, säger kanske egentligen ingenting om verkliga österbottniska män, men den säger en hel del om utanförskap: ”Jag hade förlorat redan innan jag begrep vad som stod på spel. Och vad var det då som stod på spel?Jag förstod det inte då, men nu kanske – gemenskapen. En plats i maskineriet. I förlängningen kanske en stol kring det runda bordet vid den lokala Nestestationen. I grund och botten känslan av att höra hemma, där hemma”.

Vem kan verka i ett sammanhang där man upplever att man inte äger de egenskaper som flertalet, kollektivet anser vara de enda rätta och riktiga för att ett gott liv ska kunna levas? Normbrott, kära Päivi Räsänen med flera, behöver inte handla om sexualitet. Nej, normbrott kan handla om att behöva läsa böcker, men vara rädd för att köra traktor.

Lyssna mera om det här i Kulturtimmen:

I småstaden Stars Hallow, där mor och dotter Lorelai och Rory Gilmore bor, pratar man mycket och fort. Ett manus för ett normallångt, fyrtiominuters amerikanskt dramakomediavsnitt ligger i regel på femtio sidor. Ett Gilmore Girls-avsnitt har däremot ett åttio sidor långt manuskript. Det ställer höga krav på skådisarnas munläder. Därtill är vanliga vardagsrepliker kryddade med otaliga referenser till högt och lågt, från Shakespeare till Lucy Show. Ingenting i den anglosaxiska konsten och kulturen tycks ha gått okommenterat genom sju säsonger Gilmore Girls. Skådespelarna har påstått att de inte förstod hälften av sina repliker. Och ändå lyckas de låta fullkomligt naturliga; så här talar väl alla på den amerikanska östkusten, marinerade i Ivy League, mac&cheese och rutiga flanellskjortor? Man är smart men samtidigt jordnära, vardaglig, flickbokscharmig och småstadsknäpp. Maratondanser och årliga återuppföranden av Stars Hallows grundande hör till. Höjdpunkter i serien är stadsmötena där ordföranden Taylor Dosey vill styra och ställa till gagn för egna intressen, och till de andra stadsbornas förtret och högljutt förklenande kommentarer. Dosey försöker frusterat få tyst på gänget. ”Jag behöver en större klubba”, ropar han. ”Dirty”, replikerar Lorelai.

Myspys, romantik och berörande mor-dotterdramatik indränkt i illa dold bildning och samhällskritik (eller vänsterpropaganda, beroende på hur man ser på saken). Lyssna bara till Lukes lilla föreläsning om det förkastliga med köpcentra i första säsongens tjugonde avsnitt:

LUKE: I hate malls.

LORELAI: Ladies and gentlemen, rant number two.

LUKE: They underpay employees and overprice merchandise, they contribute to urban sprawl, they encourage materialism, and the parking’s a horror. You drive in, you pay a buck, and even if you’re only there for five . . .

LORELAI: Okay, Emma Goldman, I’ll tell you what. I’ll go for you.

Eller kolla in Noam Chomsky på affischen i Rorys studentlya. Only in America, säger jag. Där BBC ger oss långsamma, putslustiga kostymdramer i parti och minut har The Land of Plenty sedan mitten på 1990-talet gett oss Mad Men, The Simpsons, True Blood, Frasier, Buffy the Vampire Slayer, 24, The Wire, Sopranos, Sex and the City …

Sedan en dryg vecka tillbaka visar TV1 Gilmore Girls i repris (lördagar ca. kl. 15:15), ett faktum som inspirerade mig att leta fram nyckeln till hänglåset på kistan där jag förvarar mina DVD-boxar, bland dem alla sju säsongerna av Gilmore Girls. Teveserierna är för 2000-talet vad romanen var på 1800-talet. Den bästa berättarkonsten avnjuts framför teveapparaten. En bidragande orsak är antagligen DVDn. Själv ser jag sällan teveserier på teve numera. Jag vill läsa dem som romaner i egen takt, sträcktitta tio avsnitt på raken eller stanna upp mitt i ett avsnitt. Läsa om och om igen, men kanske snabbspola mig genom tråkigare avsnitt, hoppa över något helt.

Till kvalitetsseriens viktigaste kriterier hör kontinuiteten och den långa bågen, eller rättare sagt de långa bågarna. Människorna ska vara de samma genom alla säsonger, och de ska genomgå en trovärdig och genomtänkt mognadsprocess och/eller utveckling. Grava personlighetsförändringar och folk som dör, men stiger ur duschen x antal avsnitt senare konstituerar snabbmatsteve och borde utrotas vid det här laget. DVD-boxen är skoningslös – glapp i intrig och dramaturgi märks så tydligt när man tittar på 24 under ett dygn i stället för att knäppa på teven för att se ett avsnitt en gång i veckan.

Därför ska jag sluta se på Gilmore Girls vid säsong sex. Sista säsongen är en flamsig feelbad-karikatyr av den ursprungliga idén. Här tror jag att man kan ta in auteurteorin. För även om (amerikansk) teve är en välsmord produkt född ur ett proffsigt team av otaliga manusskribenter och regissörer så tycks produkten behöva en skapare, med åtminstone någon form av makt och vilja att följa med och styra hur verket utvecklas med tiden. Amy Sherman-Palladino som skapade Gilmore Girls, och redan från början lär ha haft en stark vision hur det hela skulle gå till slut, har i sjunde säsongen tagit sin hand från serien. Och det märks. Den rappa repliken är nu mest bara tungvrickande babbel och Lorelai och Rory går från från smarta och roliga kvinnor till de lallande, tramsande brudar en och annan ouppmärksam säkert misstog dem för redan i säsong ett, avsnitt ett.

Alla kvinnor över trettiofem är (potentiella) pumor lär den notoriske Walter de Camp på gratistidningen Citylehti ha sagt. Underförstått, precis som Peltonen också påpekar, alla snygga kvinnor över trettiofem.

Förra veckan såg över trehundratusen tittare inledningsavsnittet av den hajpade tv-serien Cougar Town med en vidlyftigt botoxad Courtney Cox i huvudrollen. Hon är magrare än någonsin. Skitsnygg. Hon spelar en kvinna på dryga fyrtio, nyskild med vuxen son. Nu vill hon leva singelliv som var hon tjugo år yngre. Så vad är problemet? Får inte fyrtioåriga kvinnor vara snygga och ha sex med tjugo år yngre män.

Visst. Men pumasnacket förvandlar människor till djur – och i förlängningen kanske till något annat, o-organiskt, maskinlikt. Var finns mänskligheten, verkligheten och de miljoner variationerna i denna diskussion om pumor och hingstar? Människor som har valt varandra, älskar varandra, finner varandra attraktiva, alldeles och enbart i kraft av den andres mänsklighet. Hur många par känner jag inte där åldersskillnaden är stor. Mannen är yngre, eller kvinnan. En tv-serie som Cougar Town säger inget annat än att detta i grunden är något att skratta åt, förlöjliga. Pumasnacket handlar inte om att lyfta fram en ”ny kvinna”, med större frihet, större förhandlingsutrymme. Tvärtom. Föreställningen om den normala kärnfamiljen cementeras. Vi människor tycks ha en drift att generalisera, simplifiera, göra yta till innehåll. Men i och med det kringskär vi våra egna liv, våra möjligheter att leva möjligast rikt och fritt.

Finlandssvenska teaterarbetare påstår sig vara internationella – men känner inte den teater som görs ute i världen. Så skriver teaterkritikern Maria Säkö i sin kommentar i Helsingin Sanomat den 21.4. med den tillspetsade rubriken ”Skarpatkaa, suomenruotsalaiset”, ”Skärpning finlandssvenskar”. Den interna debatt som bland det finlandssvenska teaterfolket i första hand har handlat om bristen på ny finlandssvensk dramatik (se bland annat Tomas Janssons blogg här på kulturen.fi) har nu flyttat ut bland språkmajoriteten – och då tar man tag i nya frågor, såsom exempelvis bristen på stark regi i finlandssvensk teater. Och bristen på koll överhuvudtaget, koll på det internationella fältet.

Ralf Långbacka, gjorde i tiderna en bildningsresa i Europa, ja, närmare bestämt till Tyskland för att lära känna samtidsteatern i allmänhet och den brechtska teatersynen i synnerhet. Han återvände till Finland och blev en av det senare 1900-talets viktigaste europeiska regissörer. Hur är det i dag? Har vi finlandssvenskar fått ett kosmopoltiskt arv som vi håller på att fördärva? Är vi inte längre Finlands fönster utåt, mot väst, mot världen? Och är detta överhuvutaget en relevant fråga i dag då världen och all världens kunskap finns här, i famnen där du bär din laptop.

Det finns ett felslut som avslöjas i Helsingin Sanomats rubriksättning – finlandssvenskar ska nämligen inte behöva försvara sin existens i Finland med att vara mera internationella eller konstnärligt framstående än majoritetsbefolkningen.

Men frågan som riktas till teaterfältet, även det finlandssvenska, kvarstår trots det. Hur relevant teater görs i dag? Drunknar de små teatrarnas avantgardistiska försök, experimentlusta eller i fall icke-kommersiella utbud i ett hav av publikfriande intighet? Vad innebär bristen på resurser för de små grupperna? Är det så att inte finlandssvenskarna, utan den finländska teatern behöver skärpa sig?