Österbottning
Irriterande drag: Säger Kallio i stället för Berghäll.
Trevligt drag: Har ett berikat ordförråd, exempelvis fristsam.

”Jag är inte Österbotten. Österbotten är inte jag”, skriver Hannele Mikaela Taivassalo i antologin Extremt platt och otroligt nära. Texter om Österbotten. Jag förstår henne så väl. Själv gillar jag inte det svepande ”jaså, du är österbottning” och stör mig på när folk säger att de är ”hemma från Österbotten”. Som om man var ett landskap, landskapet utgjorde ens identitet. Eller, det som stör mig är att jag också förväntas dela denna identitetsupplevelse. Och det gör jag inte. Jag är hemma från en plats, den platsen heter Gröithamn och den är viktig för att jag har vuxit upp just precis där, för att min far har vuxit upp där, och för att mina föräldrar fortfarande bor där. Den råkar nu bara finnas i Österbotten, i Finland, Europa, Jorden, Vintergatan, Universum. Men visst är det intressant, det här med platsen, landskapet, jätteslätten som identitetsmarkör.

Nio texter, åtta essäer och ett reportage bildar en för antologisammanhang ovanligt sammanhängande, litterär och dramaturgiskt välkomponerad helhet. Boken är faktiskt gårrbra.

Lars Sund skriver om horisonten, den vidöppna slätten. ”Det är lätt att börja undra vad som ligger bortom horisonten” och motsägs av Marko Hautala, den enda finskspråkiga författaren här, som inte alls känner gränslös frihet då han betraktar det österbottniska landskapet.

”Snarare känner jag att allt redan är gjort. Skogarna är redan fällda, ljusets och mörkrets makter redan klassificerade. Hur snabbt du än springer når du aldrig horisonten”.

Nyanserna bibehålls med andra ord hela tiden, och ambivalensen. Man förlorar aldrig blicken på det självklara som formuleras i Ralf Andtbackas avslutande essä: ”För det finns faktiskt inget Österbotten” – samtidigt som man tillåter sig skildra sådant som faktiskt är, eller finns i, eller föreställs om Österbotten; om det så är dialekten, kortspelet pidro, horisonten, religiositeten, vad som helst. Men aldrig oproblematiskt, aldrig generaliserande, hela tiden känsligt, litterärt, personligt, ironiskt. Sålunda av-exotiserar man Österbotten. Åtminstone hoppas jag det.

Ja, jag hoppas att den här antologin kunde bidra till att ”Österbotten” som tankefigur så småningom försvinner – hela den här pampas-grejen är så pinsam, eftersom det enda som sker är att man sätter sig själv i relation till något annat, företrädesvis till föreställningen om Helsingfors. Det finns människor som bygger hela sin identitet på att de inte är ”herrarna i Helsingfors” och att alla ”helsingforsare”, inklusive ditflyttade österbottningar är fienden.

Pia Ingström skriver i Hbl den andra novemeber om en annan bok om Österbotten, nämligen Juha Ruusuvuoris Rantaruotsalaiset. ”Ruusuvuoris strategi är att måla upp en bild av de okända folkliga, acceptabla, sympatiska finlandssvenskarna, bosatta i Åbolands skärgård eller Österbotten – och då behövs naturligtvis en motbild, de där finlandssvenskarna som finnen känner och avskyr. Som alltså bor i Helsingforstrakten”, skriver Ingström.

Kaj Korkea-ahos text i Extremt platt och otroligt nära, ”Kurts lag och den svårfångade österbottniska manligheten”, säger kanske egentligen ingenting om verkliga österbottniska män, men den säger en hel del om utanförskap: ”Jag hade förlorat redan innan jag begrep vad som stod på spel. Och vad var det då som stod på spel?Jag förstod det inte då, men nu kanske – gemenskapen. En plats i maskineriet. I förlängningen kanske en stol kring det runda bordet vid den lokala Nestestationen. I grund och botten känslan av att höra hemma, där hemma”.

Vem kan verka i ett sammanhang där man upplever att man inte äger de egenskaper som flertalet, kollektivet anser vara de enda rätta och riktiga för att ett gott liv ska kunna levas? Normbrott, kära Päivi Räsänen med flera, behöver inte handla om sexualitet. Nej, normbrott kan handla om att behöva läsa böcker, men vara rädd för att köra traktor.

Lyssna mera om det här i Kulturtimmen: